Ett år av lycka

Torsdag, 21/08-2014


I ett år har jag varit lycklig, i ett år har jag varit fri. Lämnat kvar depressionen och njutit av prestationen. Längtat efter att komma hem, men insett att jag är mer vilsen hemma än på någon av de platser jag besökt. Efter två månader i Göteborg finns det inget mer lockande än att fly verkligheten igen.

I ett år har jag kunnat leva.


Under en väldigt lång tid har jag varit deprimerad. Från högstadiet, genom gymnasiet och till innan resan har det legat och pyrt i mossan för att då och då flamma upp till en skogsbrand. Min vardag kunde präglas av panikångest, ensamhet i förståelse och sömnlösa nätter. En nedåtgående spiral av existentiella frågor, identitetskriser och ett allt sämre självförtroende tog mig under flera år djupare och djupare ned i mörkret. En backe så lång och brant att den fick mig att vilja ge upp, vända och bara bromslöst rulla ned mot botten.


Men jag vägrade ge upp, trampade på och lyckades ta mig till toppen. För precis som med bergspassen vi passerade på resan kommer man tillslut nå slutet av backen och bara kunna glida ned med ett leende på läpparna. Under resan njöt jag av alla upplevelser, erfarenheter och lärdomar som svischade förbi i byarna cykeln rullade förbi. Vägen utvecklade mig och fick mig att tro på det omöjliga. Men tillslut planade nedförsbacken ut och hemma tornade ett nytt berg upp sig, större än någonsin. 


Under resans gång träffade vi på ett antal vagabonder. Nomader som hade varit på resande fot i flera år, vissa i nästan hela sitt liv. De flesta började precis som mig, ett år av äventyr för att sedan fortsätta med sina livsplaner på hemmaplan. Men någonstans i världen, på ett plan, en buss eller en cykel valde de att vända ryggen mot samhället och föralltid fly. Jag respekterar deras val, varför trampa när man kan rulla för evigt? Men precis som verklighetsflykten med droger är resandets sil ett fusk till lycka. Äkta lycka. Exakt som med bergspassen måste livet ibland vara hårt och jobbigt för att man skall kunna njuta av den verkliga utsikten.


Kvar i Göteborg står Mount Everest lika obestigbart som någonsin. Det verkar omöjligt, men jag måste någon gång ta tag i verkligheten och kämpa mig upp. Som vi bevisade med resan är inget omöjligt och jag är verkligen inte rädd för en utmaning.


Dubbelmoralen flödar. Både jag och Edvin har redan börjat planera för nästa resa. Han åker till Australien på måndag och jag cyklar från Turkiet till Kina till våren. Det går inte minuter utan att jag tänker på att fly igen. Ja, man är väl alkad, bara en liten resa till, det kan väl inte skada?  En snabbis till Berlin planerad på den lokala baren, beställer en till och vips så sitter man på efterfest och pratar om att rida ut i Gobiöknen . Livsmissbrukare, men när jag reser är jag lycklig.


/Kalle

comments powered by Disqus