Manaslu och Indien

 

Lördag, 30/11 - 2013

 

Vi är tillbaka, vi mår bra och snart är vi iväg igen.

Trekken till Manaslu, världens åttonde högsta berg, var fantastisk. Vilka vyer, vilken kultur och vilka vänner vi har fått turen att spendera den sista månaden runt. Fullständigt inflationskaos i vårt upplevelsecentrum, kommer något någonsin vara vackert, coolt och dramatiskt igen?

 

Cyklisten Charles, biologen Murdoch, musikern Emilie, äventyraren Kou Kou Chin, blivande veterinären Katharina och två Svenska cykelmongos lämnade den 29 oktober gyttjan Nepaleserna kallar bilväg och började gå. Utan porter (sherpas som bär västerlänningars packing), fast bestämda att campa och laga vår egna mat var packningen tung. Runt 20 kg i vissa fall. Fan vad det gjorde ont i ryggen de första dagarna, medicinen var landskapet.

De första dagarna liknade något av ett tropiskt paradis. En vrålande ljusblå flod, omgivet av sprutande vattenfall och en dimma tjock nog att gömma de tusenmeter höga bergen som hade fastnat i våra förväntningar. Dag för dag, lite längre bort från bilvägen, från värmen, från vår värld.

 

Snart var det kallt. Landskapet förändrades. Hårdare. Dimman löstes upp och Himalaya öppnades för våra ögon. Klättrade in i det heliga Tsum Valley. En religiös plats, fylld med kloster, tibetanska byar och glada ungar. Då platsen nyligen öppnades för icke nepaleser var vi nästan helt ensamma som västerlänningar. Så lugnt och fridfullt. Karls födelsedag var Karls hittills bästa födelsedag. Björn, Blue Sheep och enorma rovfåglar är lite av det djurliv vi fick uppleva.

 

Ned igen och upp mot Larke Pass. Passet på 5600 meter som var höjdpunkten och det absolut svåraste på trekken. Mer om det i videon publicerad nedan.

 

Men det var här det började gå fel.. Katharinas fötter, Charles häl, Emilies hjärnskakning och framförallt Edvins höjdsjuka.

 

För ni som inte riktigt har koll på vad höjdsjuka är; På hög höjd finns det inte lika mycket syre i luften som vanligt. Om inte kroppen får tillräckligt mycket tid för att acklimatisera sig kan lungorna och hjärnan få flipp. Det blir svårt att andas, huvudet känns som att det skall sprängas, illamående och framförallt utmattning. Edvin kände redan av det på 3400 m höjd, men kämpade på utan att gör något stor grej av det. På 5600 m höjd var det ett helvete. Spya och yrsel. Men han klarade det! Fast nere på 3500 m igen var det fortsatt illa. Somnade i sin soppa, spydde upp allt han åt och kunde omöjligt gå ett till steg. Tillsammans med guiden tog vi beslutet att kalla in en ambulanshelikopter, då det var drygt 3 dagar från närmaste bilväg. Kalle hängde med på flygturen. Sjuka vyer…

 

Väl nere på normal höjd blev det bättre, men det tog en vecka innan han blev helt återställd.

 

Även fast vi var tvungna att sluta trekken efter 18 dagar istället för 21 är vi väldigt nöjda. Vi fick se det viktiga och vi klarade passet båda två. Stolta!

 

Tillbaka i Katmandu. MAT MAT MAT. Så jävla god mat. Cookiewalla, SnowMan Cafe, Western Tandoori.. Alla de kilon vi tappade på trekken har vi antagligen plockat upp igen. Men imorgon sitter vi på cyklarna igen. Tillsammans med Emilie och vår engelske vän Luke cyklar vi igenom Chitwan National Park (elefanter, tigrar, krokodiler osv), till Lumbini (Buddhas födelseplats) för att slutligen nå Indien. INDIEN.

 

Som en ynklig liten larv började idén för denna resa.

 

Omslöt sig i en mörk kokong, en dvala.

Vilande, tänkande och planerande.

 

För att brista ut i en färgglad fjäril,

en ensam humla, ute efter nektar.

Letande, jobbande och samlande.

 

Bredde ut sina vingar som en flyttfågel,

en näktergal,

migrerande, upptäckande och erfarande.

 

Upplyst likt en uggla,

Utvecklande, stärkande och accepterande.

 

Allt för att slutligen växa, spira, flyga,

Och som en drake omsluter jag världen med min eld.

 

/K

 

/

Kalle och Edvin

 

ps. Kolla in våra foton här! ds.

 

 

 

 

 

comments powered by Disqus