2 sidor av Rumänien

Onsdag, 4/9 - 2013

Hej!

Det har gått alldeles för lång tid sedan senaste inlägget, det har hänt så sjukt mycket (b.la. åkt på världens bästa väg och blivit jagade av stenkastande romer) och då glömmer man lätt bort bloggen och andra jobbiga grejer som måste göras. T.ex. stretcha och klippa tånaglarna. Känns nästan som att ju längre vi cyklar desto mindre blir de tjocka framtidsorosmolnen som svävar över oss hemma. Borde kanske byta namn till Flykt från ansvar istället. Redan nu har vi babblat för mycket när vi har SÅ mycket att berätta.

Vi lämnade barn/daghemmet Aurora med både lycka och sorg. Glada för att vara på vägen igen och ledsna för att lämna alla de snälla ungdomarna och trevliga personalen. Vi bodde i lyx med varsitt eget rum och tre lagade måltider om dagen. Även fast ni inte kan svenska; TACK för att vi fick se lite av er värld. Och TACK till alla er som donerade pengar till insamlingen. Vi nådde upp till målet!

Med ett litet stopp i medeltidsstaden Sibiu besteg vi snart Karpaterna. Vägen vi tog över de höga bergspassen är utnämnd till världens bästa och vackraste väg; Transfagarasan Highway. B.la. Top Gear har varit där och bekräftat myten. Vi kan också säga att det var en sjuk upplevelse, men det var jobbigt som fan. Efter en hel dags cykling var vi knappt hälften från toppen. Vi campade (trots avrådan från honungsäljande rumän) i skogen bredvid vägen. Förutom att hålla ett väldigt vackert natursceneri håller också området en tredjedel av Europas björnar. Tydligen brukar de komma ned och äta campares mat. Men vi tände en brasa, rökte lite pipa och drack lite palinka men ingen björn skymtades eller hördes på hela natten. Dagen efter träffade vi tre polska långfärdscyklister och i konvoj besteg vi toppen och rullade snabbt ned på andra sidan. Andra sidan..

Grisar vid Transfagarasan Highway

Kalle på toppen av vägen. 2600 m.

Rumänien enligt oss delas upp i två, både geografiskt och klassmässigt. Det stilla, trevliga och naturvackra livet på den norra sidan av Karpaterna och det hetsiga, otrevliga och platta livet på den södra sidan av bergen. Så fort vi nådde ned till foten av berget såg vi bara ett stort platt landskap. Mycket mer tätbebott och mycket fattigare än sidan vi kom ifrån. de romska byarna kom allt tätare och folket allt ovilligare att släppa in oss bakom deras hårda och tärda yttre. Mitt bland ett antal romerska byar blir vi magförgiftade. Riktigt grovt. Behöver inte gå in på detaljer, men tror nog att vi båda kan instämma i att den första natten var bland de värsta nätterna i vårt liv. Efter några dagar bar det vidare till Bukarest. Smutsig och ful stad. Extremt mycket tiggare med diverse sjukdomar.  Mycket nedgångna hus och vissa delar såg ut som om det precis hade blivit bombat. Men andra delar var rätt coola. T.ex. 80miljardersparlamentet som Ceausescu förde upp på den svältande befolkningens bekostnad. Så sjukt jävla stort.

Bara efter 2 nätter kallade Svarta Havet på oss och tre dagar senare slängde vi oss bland vågorna på Mamaia beach. Sjukt gött att nå havet efter så lång tid i värmen utan badvatten. Tydligen skulle Constanta (staden vi befann oss i) vara någon slags partymetropol i Rumänien. Visst var det mycket folk och mycket nattklubbar, men nästan alla huserade rika ryssar och deras barbiedockor till accessoarer. Ryssarna satt ned med ett helrör och såg arga ut medan tjejerna stod upp bredvid och dansade förföriskt. En kväll fick vi nog. Visst skulle vi kunna få igång ett riktigt party här? NEJ. Vakterna fattade att vi inte var tillräckligt rika och kastade ut oss. Man kan tycka vad man vill om vakterna i Sverige, men här är de lite större och lite mer våldsamma.

Lika mycket som landet är delat i två med bergen är det delat i två folkgruppsmässigt. De oftast trevliga och gästvänliga Rumänerna och de otrevliga stenkastande Romerna. Rik som fattig besannas tyvärr nästan alltid stereotyperna. Hatet är stort mellan grupperna, Rumänerna varnar oss nästan alltid för vissa områden då det finns ”gypsies” där. T.o.m. de anställda på Casa Aurora som borde ha någon slags lika människovärdetänk (eftersom de jobbar med utvecklingstörda) talade mycket illa om de hatade alla romer. Och klart att de utsatta romerna, med hela landet och världen emot dem hatar tillbaka. Det är en ond spiral som inte verkar bli bättre.

Typiskt hus i ett rikt romskt bostadsområde.

I alla fall till händelsen: Vår gps lurade in oss på ett riktigt rostigt område i en stad. Det luktade bajs och människorna var fattiga.  Plötsligt är vi vilse och måste kolla på GPS:n. Så fort vi har stannat är det minst 10 barn runt oss och pillar på våra grejer, försöker öppna våra väskor och snor b.la. Kalles sverigeflagga. Killen med flaggan springer iväg och vi jagar efter en bit för att sedan få tag i killen och flaggan. Kalle ryter till lite argt och mer och mer folk anländer till platsen. Omringade och det är fortfarande barn som försöker pilla åt sig mer grejer.  Vi flyr. Styr våra tunga cyklar genom folkmassan och tvingar folk att flytta på sig. Snabbt som vinden är vi påväg därifrån, med halva byn jagandes bakom oss. Stenarna flög runt oss som regndroppar. Det sista vi hör innan vi lyckats skaka av dem alla är ett litet skrik ”AMERICANO!”. Ingen skada skedd och en ganska rolig upplevelse rent adrenalinmässigt.

Men det är inte bara negativt; Vi har fått bo hos MÅNGA mycket trevliga Rumäner. I nästan varenda stad vi stannar i blir vi påtvingade Palinka (lokalt hembränt) och överfyllda med gåvor. På ett ställe, där vi fick sätta upp tältet på byns skola, var det extra trevligt. Halva byn samladess på kvällen drack palinka, grillade och skrattade. Svinkul.

Nu degar vi på en strand med gratis camping 400 m från Bulgariska gränsen. Edvin är lite sjuk så vilar ut det här. Ganska coolt ställe faktiskt. Fullt med rostiga nudisthippierockare som bor i tält på standen. Vama Veche, som det heter har tydligen något slags Christianaliknande historia med demonstrationer för dess nedläggande osv. Imorgon fortsätter vi längs svartahavskusten och borde vara igenom Bulgarien och in i Turkiet inom 10 dagar. Kommer bli intressant och se hur Syrienkonflikten utspelar sig i Turkiet, med tanke på att de är grannländer.

Nu skall Kalle, helt utan ansvar och orosmoment, slänga sig in i det blåsiga och vågiga svarta havet. 

Hörs snart igen!!!!!

Kalle och Edvin

PS. Vi länkar Top Gears version av Trasfagarasan Higway.

Med vågorna i öronen somnar vi in.