288 dagar

Lördag, 22/03-2014

288 dagar i sträck har jag sett Edvins leende, hört hans kluckande skratt och vaknat av hans sjungande filmimitationer. Vi har upplevt, träffat människor, löst problem, skrattat, bråkat och gått igenom fysiska/psykiska motgångar för en hel livstid tillsammans. Ett vänskapsband har knutits som jag tror bara vi två kan förstå. Men dagen har kommit. Dagen som vi båda visste skulle komma till slut. Brödraskapet är splittrat, äventyret har tvådelats och nya kapitel skall skrivas. Jag, Kalle skall alltså ensam cykla upp mot Kina och Edvin skall fortsätta runt ö-luffandet och inte sätta sig på cykeln förens om några veckor. Vem vet, vi kanske ses igen på resan, men just nu ser våra planer olika ut.

Med blandade känslor tog vi farväl av varandra för bara några timmar sedan. Det kändes skönt att vara ensam samtidigt som jag kommer sakna Edvin och att alltid ha någon till hjälp i närheten. Det känns SÅ konstigt att vara ifrån honom efter en sådan lång tid. Sorligt, men jag taggad för vad som komma skall.

Anledningen till varför vi valde att bryta upp är att vi båda vill pröva att cykla ensamma, vi vill pusha oss själva både fysiskt och psykiskt utan att behöva tänka på någon annan. En utmaning. Vi älskar utmaningar. Det går inte heller att komma ifrån att två människor som spenderar princip 24 h om dygnet 288 dagar i sträck blir lite trötta på varandra, men vi har kunnat kolla på situationen från distans och det är absolut inga hard feelings inblandade i splittringen.

I alla fall skall jag imorgon åka från Koh Tao till Phuket och hämta cyklarna vi lämnade där för några veckor sedan. Vi har hunnit med att träffa mina päron, Anthon Gimfalk, Teddy, Edvins bror Nils, Henke P och Robin M. Framförallt öluffandes har vi upptäckt Thailand som vanliga turister. Flykten till Charter. Det var jättekul att träffa alla kompisar, men chilla på stranden, dricka Chang och inte direkt göra något alls är inte min typ av resa. Det är väl soft och skönt att göra som en semester, men jag vill inte att denna resa skall vara en semester utan ett äventyr. En resa som ger mig upplevelser och lärdomar. Tyvärr tycker jag inte Thailands öliv ger mig något av detta. Skall ju såklart inte klaga, det har varit jättesoft. Men när man har varit borta så länge som vi har varit nu har man lite hemlängtan och då vill jag inte slösa bort den sista delen av resan på att bara dega och ta det lugnt. Det är svårt att förklara, men ger er en liknelse jag gav Mattias Lönn för att han skulle förstå. Mattias och flera andra av mina vänner har varit i Whistler snart ett halvår och åkt skidor. Jag jämförde att dega på stranden här för mig är lite som att för dem åka till Alebacken (riktigt dålig skidbacke) i två månader istället för att åka hem.

Bortskämd? Ja

Positivt med de senaste veckorna då?! DYKNING. Jag tror jag borde vara en fisk. Under ytan, med regulatorn i munnen kan jag till 100 procent slappna av. Det är så sjukt meditativt och skönt att bara glida runt i tystnaden, tänka på andningen och endast kunna kommunicera med händerna. Det man får se är bara en bonus..

Om några dagar är jag alltså på cykeln mot Hanoi. 2200 km och en månad. Det blir tufft, men jag skall pusha mig själv och klara det. Första etappen blir Bangkok, vilket jag ser mycket fram emot! Nu skall jag iväg och kolla på mitt älskade Liverpool! Krossa Cardiff!

//Kalle