Blixtkrig på gränsen till Laos

Lördag, 03/05-2014


I en skön hammock med Fritz Kalkbrenners "Sick of Travelling" i öronen ligger jag för tillfället och njuter av ett helt fantastiskt slagfält. En mörk och långsamt rinnande Mekongflod som flygbombas av tysta blixtar och trycks på av en allt starkare vind. Ovanför mig lyser stjärnorna starkt, men regnet marscherar fram och det dröjer nog inte länge innan det har ockuperat området. Det är monsunen som under den senaste veckan har invaderat Kambodja och jag tror inte torrsäsongen kan hålla ställningarna mycket längre. Själv är jag en stark motståndare till soltyranneriet och skulle mer än gärna se en lyckad revolution.


Med andra ord: Jag behöver ingen mer sol. Det har varit olidligt varmt och fuktigt under de senaste veckorna. Min vanligtvis uv-tåliga hud bubblar av vattenblåsor, tältet har förvandlats till en bastu och det är fullkomligt omöjligt att cykla när solen står som högst. Värmen blandat med Kambodjas totala avsaknad av infrastruktur (på alla nivåer) har gjort att cyklingen varit bland de JOBBIGASTE och BÄSTA hittills på resan. Ibland måste det vara lite smärtsamt för att man skall nå sitt mål och inte minst för att upplevelsen skall bli bättre.


Den vanliga kambodjaturisten ser bara den välordnade tempelstaden Siem Reap, huvudstaden Phnom Phen och knarkutopin Sihanouksville. Men tyvärr speglar det inte landet speciellt bra, även fast ekonomin nästan uteslutande lutar sig mot just turismen. Landsbygden är trasig, fattig och överallt ser jag efterdyningar från det krig och den kommunistutopi som försöktes införas i landet. Pratade med en vän och vi kom båda överens om att det lärs ut alldeles för lite i svenska skolor om massmordet som skedde här  från 1975 till 1979. Ledaren för de Röda Khmererna, Pol Pot införde sin egna extrema version av maoism. Ett samhälle utan städer, familjer och kontakt med omvärlden. Pengar avskaffades, skolor och sjukhus stängdes och alla stadsbor tvångsförflyttades ut på landsbygden eller mördades. De flesta med en utbildning och de som inte gynnade det nya samhället dödades. 3 miljoner personer, en tredjedel av befolkningen och nästan hundra procent av den bildade befolkningen förlorade livet. Det är svårt att idag inte dra paralleller och se konsekvenser av dåtiden när vägarna jag cyklar på är helt omringade av varningar för landminor i väggrenen.


40 år senare finns det fortfarande knappt några städer och befolkningen är ostrategiskt utspridd över landet. Alla är bönder fast jorden i de flesta områden är näst intill obrukbar. Tekniken ligger många år bakom och elnätverket är obefintligt, antagligen för att så många intellektuella och utbildade dog. Fattigdomen är alltså utbredd och för mig skapar det komplikationer i mitt uppdrag att få tag i mat. I Indien var det kanske fattigare på många ställen, men där bor det många mer och i städerna fanns det alltid resturanger och husrum. I Kambodja däremot är det oerhört svårt att hitta ställen som serverar mer än öl, vatten och bensin. För drygt en vecka sedan, innan cykeln nådde Angkor Wat, var all min mat slut och jag var tvungen att förlita mig på landsbygdens enstaka vägresturanger. Hittade hungrig och utsliten tillslut ett matskjul kl 2 på eftermiddagen. Jag åt vad som bjöds; torkad groda med blomsoppa. Det var inte gott och blev verkligen inte godare när jag insåg att en av huvudingredienserna i soppan var stora svarta myror.. Men hungrig som jag var slank det ner, även fast det kanske inte var speciellt energigivande. Efter den kulinariska upplevelsen tänkte jag om och köpte en massa snabbnudlar i Siem Reap, där Angkor Wat-templet också besöktes.  På gränsen till Laos, 4 dagar senare är snabbnudlar det enda jag har levt på. Förutom lite ris som en snäll familj bjöd på när jag tältade på deras tomt. De uppskattade mer än väl mitt tack; två nudelpaket och två dollar.


En annan följd till Pol Pots regi är att det knappt finns personer vid liv över 40 år. Jag kan inte lägga på minnet att ha sett en enda person som jag skulle tro vara över 50. Orsak? De som var för gamla för att jobba dödades eller slets ut tills de dog. Kan ju inte enbart bero på det dock, för tioåringarna då är ju 50 idag. Iallafall verkar det vara brist på gamlingar. Kambodjanerna verkar tro att problemet kan lösas genom att föda många barn. De är överallt! Varenda hus jag cyklar förbi så är det minst 5 småttingar som springer ut, vinkar och skriker. Konstigt nog verkar de tro att hej på engelska är "bye bye" eller så har jag helt misstolkat deras glädje till ilska över att jag besöker landet.


Pratade med en man som jobbade på ett guesthouse jag bodde på i Siem Reap och fick höra en helt otrolig historia. Hans fru, den kambodjanska versionen av Anne Frank, såg döden i vitögat men överlevde. Hela hennes släkt blev mördad och slängd i massgravar. Hon stod inför samma öde vid ett av the "killing fields", men agerade kvickt och slängde sig ned i massgraven och låtsades vara död tills soldaterna lämnat området. En bonde som gick förbi märkte att hon levde, hjälpte in henne i hans rissäck och bar kvinnan förbi soldaterna hem till hans hus. Där gömde han henne i grunden till huset, gav mat på natten och inte tidigare än 3 år senare när Pol Pot störtades kunde hon släppas ut igen. Under tiden kunde bonden inte berätta för någon, inte ens sin familj, att han gömde henne då chansen var för stor att någon skulle skvallra. Maken berättade att hans fru nästan är helt återställd idag, men får ofta dödsångest och panikattacker. Tydligen hade de varit tvungna att byta  4 tv-apparater på grund av att hon hade förstört dem då hon hade sett något upprörande. Det borde ju bli en bok eller film..


Iallafall har de senaste veckorna varit en erfarenhet och upplevelse jag inte kommer att glömma! Många glada leenden och väldigt lärofyllt. Resan är snart slut och även fast jag börjar bli lite "Sick of Travelling" njuter jag av varje sekunds äventyr. Har tänkt att boka hembiljett snart och är förmodligen hemma den sjunde juni, ett år efter våra cyklar lämnade Partille.


DÄR slog regnet, stormen och strömavbrottet till. Det verkar som monsunen går segrande ut ur striden. Förhoppningsvis kan regnsäsongen attackera och ockupera även Laos och Vietnam fram tills jag skall träffa Lönn i Hanoi om 10 dagar. Måste antagligen ta buss en bit för att hinna, men känner faktiskt att jag snart har cyklat klart för denna resan.


/ Kalle


ps. kolla in filmen killing fields om massmordet i Kambodja,



comments powered by Disqus