Jul i Indien

Söndag, 29/12 - 2013  - Kalle

03:34, ögonen stängda. Med en enorm påtryckning försöker bajslukten leta sig in i min rynkande näsa. Inte bara en lukt, det är det aldrig här. Vågor av bullret från landet utanför, kacklandet på Hindi och de höga snarkningarna från Edvin. Inte ens musiken i mina öron kan stänga dem ute. Varmt är det också.

Öppna ögon. En, två, kackerlackor och myggen kan inte räknas. Fan, varför köpte jag inte malariatabletter i Sverige? Vi är ju ändå påväg till Goa och där finns det mygg, massa mygg. Speciellt vid Arambol, stranden där våra vänner väntar på oss. Hela det avlånga tåget är fullproppat med folk som vallfärdar till dit under nyårshelgen, precis som vi gör. Men jag är ändå nöjd, det är ju inte sämsta klass ändå. Liggplats och inga större idioter omringar mig. Jag skall ju ändå till Goa. Det är lite svårt att sova, men det ger ju mig tid och ork att skriva det här.

Förra blogginlägget slutade med att vi skulle lämna Katmandu och cykla mot Nepal. Det var lite ledsamt att lämna det som hade blivit vårt hem, Hostel Alobar1000. Nätterna på takterassen, de dagliga turerna till världens bästa bakelser och framför allt folket vi träffat. Luis, den roliga och jordnära portugisen (hatade honom när vi satt uppe mitt i natten och kollade Sve - Portugal), Harvey, kiwibritten som reser runt i världen för att klättra i berg och sedan forsa ned med sin kajak, Shiva, den enormt trevliga hostel managern, Ann och Andrew, det unga paret som betedde sig som att de var två år från deras guldbröllop. De är alla för många för att nämnas. Men vi kom lite närmare några individer, jag har redan berättat om dem. Våra trekkingkompisar, de två Kanadensarna, Charles och Murdoch, tysken Katha, dansken Emilie och till sist Londonbon Luke, som inte var med på trekken men som fann en väg till våra hjärtan ändå.

Sanningen är att vi faktiskt inte lämnade alla redan i Katmandu. De två sistnämnda, Emilie och Luke hyrde två cyklar för att testa på vår typ av resande i några dagar. De kunde nog inte valt ett sämre ställe för att testa på långcykling. För er som inte vet så har Nepal de högsta bergen i världen och infrastrukturen är helkass. "Yes, yes you will reach Chitlan in one hour biking, there just one little hill first". Åtta timmar senare; med fötterna i marken tryckde vi på våra då fruktansvärt tunga cyklar, vägen steg brant uppåt och vägen såg ut som en  bäck utan vatten. Den Nepalesiska kullen visade sig vara i klass med de högsta bergen vi besteg i Europa.

Det gick långsamt framåt, men dagarna fortgick. Förutom den fysiska utmaningen som Nepal bjöd på, lite sjukdom och Luke's kassa hyrcykel så var det helt fantastiskt. Vackra vyer, helt underbara Nepaleser och bra resekamrater. Plötsligt låg Himalaya bakom oss och den platta djungeln framför. Nyfikenheten slog av oss från cyklarna och in i nationalparken Chitwan. Där finns det tigrar, apor, björnar, leoparder, elefanter, ormar, krokodiler, noshörningar och allt det oväntade som en mörk djungel för med sig. En kväll satt jag, Luke och Emilie (Edvin var sjuk) framför en öppen eld och drack öl. Plötsligt hörde vi hur det plaskas i floden 100 meter bort, nervöst sökte sig våra blickar mot ljudet och några sekunder senare tecknade sig en enorm gestalt i mörket. En noshörning. Adrenalin. Med vår tidigare servitris som guide lyckades vi vid ett tillfälle komma endast fem meter ifrån. Efter drygt en timme lunkade den tillbaka över floden och in i mörket. Dagarna fortsatte i djungeln, höga som vi var på upplevelsen hade vi abstinens. Dag för dag blev en besvikelse, de vilda djuren gömde sig för oss. En dag stötte vi dock på ett enormt party, en stor gräsplätt fylld med locals, dansande och sjungandes. Omedelbart blev vi festens mittpunkt. ALLA ville att de vita människorna med de konstiga cyklarna skulle dansa med dem. Dragandes från ena högtalaren till andra rann svetten ned tillsammans med solen. Inga djur den dagen heller. Väntan blev så lång att det plötsligt var tid för Luke och Emilie att lämna oss och åka tillbaka till Katmandu.

Taggade på att cykla igen fortsatte jag och Edvin igen ensamma. Med platt landskap och hyfsade vägar gick det snabbt, efter ett antal Dal Bhat (Nepalesiska nationalrätten) och några dagar nådde vi gränsen. Indien! Så bra det kändes. Blundade, andades in den smutsiga luften och kände de tusen lukterna som hade gömt sig på andra sidan gränsen. Vi klarade det! Jag öppnade sedan ögonen och insåg att det var hundratals ögon som stirrade på oss, något som vi blev tvungna att vänja oss vid. Varje gång vi stannade på landsbygden, det spelade ingen roll vart, i en by/stad eller en kilometer från närmaste människa, fem minuter senare var vi omringade av minst 10 stirrande kossor. Kossor skriver jag för att en stor del av Indierna vi träffar på oftast bara står tysta, stirrar och tuggar på sin tuggtobak. Då och då mu:ar någon till en oförståelig fråga. Låter kanske inte så jobbigt, men precis som kossorna lyckas de alltid vara i vägen. Ni storstadsbor där hemma kanske inte har det problemet, men i Jonsered har det tagits upp på den lokala frikyrkans möten i åratal.

Iallafall så var den första delen av Indiens utkant inte speciellt mycket att se då en tjock dimma alltid låg tjock runt oss. Men vi kunde se smutsen och fattigdomen. Människors ständiga jakt efter lite pengar för att överleva dagen. Skall inte säga att det är att jobbigt att se på, men det kan kännas i hjärtat när man nekar en tiggare med ett ruttet ben och ett barn i famnen. Om man bara besöker turistområden och större städer kan man trösta sig med tron att de antagligen söker sig och bara finns i de områdena, men sanningen är annorlunda.

Inför de sista två dagarna var vi smutsiga, trötta och ville nå det inbokade lyxhotellet i Varanasi där jul skulle firas, så fort som möjligt. Edvin utbrast efter ett par timmars cyklande: "kom igen, vi cyklar hela dagen och natten tills vi är framme". Något tändes i oss, något som hade släckts när vi hade nått Indien. Tävlinglusten, utmaningen och behovet att överbevisa tvivlet runt oss. Nitton timmar och drygt 230 km senare nådde vi hotellet kl fem på morgonen. Varmvatten har aldrig känts så skönt.

Varanasi är en cool stad. Utmed Ganges ligger hundratals "Ghats", tempel, brinnande kroppar och badande hinduer. Efter lyxhotellet flyttade vi dagen innan julafton in i ett gästhus i gamla delen av staden. De minimala gränderna, aporna på taken, hundarna, kossorna och skiten var inte bara en helt ny upplevelse utan också lite kul. Ibland var man tvungen att vända i en gränd för att en kossa stod i vägen eller akta sig för bajskastande apor. En dag när vi var ute och vandrade hörde vi skrik. Jag kollade bakåt och hann undan, men Edvin var inte lika snabb. En galen ko gick amok och tacklade honom med röven. Som tur vad inga "tjurfäktare i Madrid ihjälstångad"rubriker. På julafton mötte vår vän från Nepal, Charles upp oss. Presenter delades ut och någon slags julkänsla uppbringades. Något som totalt släcktes senare på kvällen.. Under dagen hade vi blivit inbjudna till en julfest av några till synes trevliga svenskar. Lite senare än avtalat, med en gnutta whiskey i kroppen och en härlig känsla i magen navigerade våra kroppar runt de smala gränderna för att till slut hitta takterassen festen skulle utspela sig på.

"Is this really it? It looks like shit" fick Edvin ur sig när han såg trappuppgången. Allt ser hyfsat rostigt ut i Indien, men detta var fan hemskt. I mitten av den till synes bombade trappuppgången mötte vi två galna hundar. Med djävulen i blicken skällde de mer och mer för varje trappsteg vi tog uppåt. Väl framme på takterassen, som halvt såg ut som en soptipp, satt där ett tjugotal turistindiehippes. De där som åker runt i asien med vida mysbyxor, en filt över axlarna och otvättat hår. De säger: "love, karma and the spiritual world, man", jag säger, utan att försöka låta som ett cyniskt svin: ett gäng lata stoners som vill ha lätt tillgång till gräs.

Iallafall hade alla dessa hobbyhippies på taket precis rökt opium. De var alla helt avtrummade, vi försökte hälsa, men fick ingen respons tillbaka över huvud taget. Med det fint inslagna paketet sloknande i handen och de frenetiskt aggressiva skallande hundarna bredvid kändes vi inte speciellt välkomna. God jävla jul va.

Som tur var blev juldagen mycket bättre. Familjen som vi bodde hos har som tradition, även fast de inte är kristna, att ha en julfest varje år. Med väldigt god nordindisk mat och ett gött gäng med folk tändes julkänslan igen. Love, karma and the spirit of Santa, man.

Nu ligger jag ju här på ett tåg. "Skulle inte ni cykla, era lögnhalsar?!" Med en kort paus i cyklandet åkte vi ifrån Varanasi för att träffa ett nätverk med resande folk vi och några andra har dragit ihop. Nyår på stranden kommer äga! Efter firandet drar vi tillbaka till Varanasi för att cykla vidare. Drygt sex dagar sittandes på tåg, men vi tror det blir värt det. Jag vet att det blir värt det, även om denna tågkupén får mig att tvivla. Klockan är nu fem och jag måste försöka sova. Godnatt.

/Kalle

Ps. Ni MÅSTE kolla in vår nya film, som är lite av en julspecial.