Känslostorm i Bangkok

Lördag, 05/04-2014


Bakisångest är vackert.

Kallsvettningar, hjärtklappning och illamående. Hungrig, fast inte sugen på att äta. Hjärtat utslitet tillsammans med hela hjärnans känslobank och slängda i en pöl på marken framför dig.  Även fast vi svär på att aldrig hamna där igen kommer ni inom snar framtid, precis som jag, ligga där och gråta dagen efter.  Om ni inte har förstått det än har jag alltså grov bakisångest. Tydligen gör den nuvarande antibiotikakuren att det blir så fruktansvärt mycket värre.


Varför går jag på antibiotika då?

Efter några dagar av Thailändsk landsväg och en enorm värmebölja började det göra ont när jag lättade på blåsan. Varje dag blev värre och plötsligt stod jag där med snopp i hand och med panikinsikten att jag faktiskt kissade blod. Väl på sjukhuset kunde inte EN enda högutbildad läkare engelska, vilket ledde till en säkert rolig syn då jag försökte simulera ”smärta när man kissar” med kroppspråk. I alla fall visade det sig att jag hade urinvägsinfektion och någon vag yttring om att det var något fel på min njure. ”Kidney no good”. Oklart.. Jag fick mina 8 piller om dagen och en order om att göra nytt urinprov en vecka senare.


Nu ligger jag här i Bangkok, var på sjukhuset igår och blev förklarad fri från alla symptom.  Den nya engelsktalande doktorn hittade inte vad som skulle kunna vara fel på min njure och hypokondrikern inom mig har lugnats. Bor på ett riktigt bra hostel, Bodega Bangkok, och har haft några riktigt roliga kvällar. MEN nu får jag alltså betala priset för att ha kul. Ångesten ligger som ett tungt moln över mig och regnar ned små panikdroppar då och då. Nu skall jag försöka förklara varför jag tycker det är vackert och att det faktiskt finns lite njutning att hämta från det hemska. Jag förväntar mig inte att ni skall förstå, det gör jag knappt själv, men det är värt ett försök.


I panikångestens klassiska tankar; ”vad gjorde jag igår egentligen” ”vart är jag påväg?” ”Vad skall jag göra med mitt liv? Vem är jag?!” känns det som om ett stort hål gapar i magen. Känslan av att sinnet är en öppen bok som alla kan läsa är ständigt närvarande. Nedbruten och svag. Men det är också här vi kan hitta styrka och förmågan att faktiskt svara på frågorna ångesten ställer. Med hela hjärnan och hjärtat utsprängt framför dig är det bara att pussla ihop det igen, fast nu med chansen att arrangera om på det sättet vi vill. Möjligheten att kunna gräva så djupt och hitta pusselbitar du i normala fall aldrig skulle hittat. Tänka utanför boxen och låta kreativiteten flöda. Skriva klart boken och visa den för världen. Inse hur bra livet är och hur vacker världen är. Suddiga liknelser bara haglar ned, men det är svårt när hjärnan inte riktigt är fullt ihoppysslad än.


Vem är jag? Vad skall jag göra med mitt liv? Vart är jag påväg?

Jag är någon som aldrig ger upp, jag skall leva och under min rullande cykel breder hela världen ut sig! (Nästa etappmål Angkor Wat).


/

Kalle


PS. Edvin är nu hemma i Sverige igen och charterflykten är över för honom.



comments powered by Disqus