Ungern och Rumänien.

Söndag, 11/08 - 2013


Det var en gång, för inte alls länge sedan, i det mytomspunna och bergiga landskapet Transsylvanien en hästvagn. Långsamt skumpade vagnen fram på den lilla steniga grusvägen. De två hästarna var av arabisk sort och därför några av starkaste och snabbaste hästarna i hela Hunedoaradistriktet.  Detta behövdes då det var av stor vikt att hönorna i lasten kom fram till grannbyn innan solen blev för het. Den glada mustaschprydde föraren sjöng på en sång, som med tiden blev till mummel och sedan tystnad. Han hade kommit till den stora vägen. För bara några år sedan dividerades den gamla och välkända grusvägen mellan de två byarna av en vältrafikerad motorväg. En långtradare susade förbi. Den skulle leverera tvättmedel, det kände han igen från en reklam på sin satellit-tv hemma i vardagsrummet. Han fick se solen nå sin högsta topp och till och med börja gå ned igen innan en öppning kunde hittas över vägen. Svettig och varm som mannen var hade humöret, som var på topp bara för några timmar sedan sjunkit till botten. Men plötsligt såg och hörde han något som fick mungiporna att resa sig. Två lirare med fullpackade cyklar gled förbi på grusvägen. Med Mamma Mia på högsta volym i deras portabla högtalare kunde han inget annat än att sjunga med. Men bara efter några minuter hade de rullat ur sikte längs den porlande bäcken ned mot dalens slut.


Det är i detta Rumänien som vi befinner oss i just nu. Ett land som försöker ta sig ifrån den kommunistiske diktatorn Ceauşescu skugga och övergången är inte helt lätt. Ett land där hästvagnar trängs med snabba och lyxiga bilar. På vissa ställen känns det som om vi är i Sverige.. Om vi hade levt på 1800-talet. På andra ställen känns det som om zigenarmaffian skall råna oss under höghusens skuggor. Men ändå är det landet vi känt oss som mest välkomna.


Det har ju hänt så fruktansvärt mycket sedan sista blogginlägget. Om vi börjar från början. Bara en dag efter störtregnet i Koscie, Slovakien cyklade vi över gränsen till Ungern och The Great Hungarian Plain öppnade sig för oss. Med platt landskap flög cyklarna fram med en medelhastighet på 30 km/h. Detta gjorde att vi korsade, med ett stopp på en dag vid de thermaliska baden i Debrecen, Ungern på endast 3 dagar. Rumäniens Transsylvanien låg vackert framför oss. I en skog nära gränsen hade vi tänkt att sätta upp vårt camp. Men plötsligt kom en ytterst underlig man gåendes ifrån urskogen. Han sjöng med i någon rumänsk folkvisa som spelades ur hans mobiltelefon. Långsamt gick han runt oss i cirklar för att slutligen våga sig närma oss. Han satte på tv-serien Dallas introlåt och skrek ut namnen på skådespelarna när de visades på bild. Roade, men lite smått skrämda spelade vi med och spelade egna låtar från våra mobiler. Mannen började sedan visa oss bilder på olika spårvagnar runt världen. Mycket underhållande. Men när vi sedan skulle dra där ifrån följde han efter oss vart vi än gick. Plötsligt med tröjan över huvudet. Det började bli läskigt samt mörkna, så vi var tvungna att hitta ett camp någonstans i skogen utan att han skulle hitta oss. Snabbt som attan cyklade vi iväg någon kilometer och gömde oss i skogen. Edvin tog fram kikaren och letade efter honom. Efter 20 minuter hörde vi hans nynnande igen. Men vi kunde inte se honom. Kalle tog kikaren och plötslig såg han honom. Stå stirrades rakt mot oss. Men vi var väl gömda så han hittade oss aldrig. Men vi måste erkänna att den natten, med kniven under kudden, inte var den roligaste i vårt liv.


Dagen efter fortsatte vi djupare in i det vackra Transsylvanien. Med mycket trevligt folk var humöret på topp. En varm eftermiddag klättrade vi utmattade över en kulle för att cykla in i paradiset. En dal fylld med vilda hästar, kringlande staket och en och annan babushka. Inte en bil eller några andra moderniteter fanns i sikte. En vänlig familj välkomnade oss att bo på deras tomt över natten. Det visade sig att mannen i familjen var byns pastor och allt slutade i bordsbön och festmåltid. Vi fick hjälpa hushållets piga med att mata gårdens djur samt hämta vatten ur brunnen. Under middagen fick vi veta att det skulle finnas grottor vid foten av berget bredvid pastorens hus. Detta var tvunget att utforskas. Vi klättrade igenom taggbuskarna mot grottorna och blodet forsade från våra armar och ben medan solen steg allt lägre och månen allt högre. Till sist hittade vi en ingång. Fyllt med fladdermöss väntade vi länge innan vi vågade oss in. På grottans golv hittades skelettben från något stort däggdjur och lite längre in en fet hög med spillning som vi inte kände igen. Plötsligt kom vi ihåg varningarna för björn som fanns lite överallt längs vägen. Vettskrämda klättrade vi blixtsnabbt ur den sedan bekräftade björngrottan. Resten av kvällen spenderades med att se solen gå ned på andra sidan berget och skåda den stjärnspäckade himlen. En förtrollad kväll i en bortglömd värld.


Nu har vi cyklat snart en vecka i Transsylvanien och vi har kommit fram till barnhemmet/daghemmet för utvecklingsstörda som vi skall volontära på. Östhjälpen har gjort ett enormt jobb och vi vågar nästan säga att de unga vuxna som bor här bor fräschast i hela byn. Imorgon börjat vårt jobb, som innebär att hjälpa till i byggandet av ett nytt hus. Glöm inte att gå in och skänka en femtiolapp på http://gogetfunding.com/project/cykelhjälpen-för-östhjälpen-1 till den insamling vi har startat för barnhemmet. Vi skall även redigera lite film här och vila upp oss ordentligt inför klättringen av Karpaterna.


//

Kalle & Edvin



Grusvägar i Transsylvanien.

Dramatiska vyer vid karpaterna

På utflykt med Östhjälpens Casa Aurora.

comments powered by Disqus